Om integration

Sverige har idag fått kritik från Europarådet för att inte göra tillräckligt mot rasism och intolerans i samhället. Många invandrare diskrimineras i skolor och i arbetslivet och mycket få av de de rapporterade diskrimineringsärendena leder till åtal. De flesta svenskar håller nog med om att detta inte är bra och att någon (vanligtvis politikerna) borde göra något åt det. Frågan är bara vad?

Många skriker efter mer och bättre integration – men är det verkligen integration de vill ha? Känner de till ordets verkliga innebörd och mening?

Ibland är det inte lätt med ord, särkilt inte termer som integration som är inlånade från latinet. Att integrera, att sammanföra olika enheter/delar till en enhet och främja samverkan, är motsatsen till att segregera, att låta dessa enheter/delar förbli åtskilda och motverka samverkan.

Tänk dig att du har en kartong med ett 1000-bitarspussel framför dig: alla bitar påminner om varandra till formen men ändå är alla bitar är unika. Vissa bitar är mer lika varandra än andra, vissa är gröna och vissa är gula, vissa är röda och andra blå (det är de där som ska bilda den där molnfria himlen som av nån anledning alltid blir kvar till sist) men på nåt sätt hör alla dessa samman och fyller ett funktion i helheten. Nu har du två alternativ, antingen kan du sätta dig ner och sortera alla bitarna färgvis – gröna för sig, gula för sig, röda för sig och blåa för sig, När det är gjort, blev pusslet ”färdigt” då? Nej, givetvis inte! Alternativet är att du sammanför bitarna till en helhet så att de gröna bildar träden, de gula rapsfälten, de röda husen och de blåa himlen. Resultatet bildar en vy av ett Sverige som vi alla vill tillhöra.

Javisst låter det bra när man säger det, men tyvärr finns det ett ord till som jag nu ska dra in i den här tankegången och det är att assimilera, att ombilda till likhet (jämför t ex engelskans similar=lika, likadan).

Utefter de samtal som jag hör och ser i samhället verkar vi alla ganska eniga om att segregation inte är något att eftersträva. Ingen verkar tycka att det är någon bra idé att låta alla invandrade somalier eller kurder eller araber bo i separata stadsdelar, bara träffa varandra och inte beblanda sig med ”oss etniska svenskar”. Däremot verkar ändå hyfsat många anse att alla de som kommer hit från jordens alla hörn, av vitt skilda skäl och orsaker, ska ge upp sin kultur, sina traditioner och kanske till och med sin tro för att bli fullt accepterade i samhället. Detta är vad som kallas assimilering och det är inte samma sak som integration.

Däremot vill vi alla gärna se fungerande integration när vi själva väljer att lämna fosterlandets gränser. Ingen svensk skulle tycka att det var okej att svenskar som utvandrat till andra länder skulle förbjudas att fira midsommar, ge varandra påskägg eller äta skinka på julafton – varför är det då så svårt för oss att att acceptera att våra invandrare vill kunna fira Ramadan eller Hanukka utan att bli ifrågasatta?

I min tidigare metafor om pusslet bildar assimileringen den tredje ”lösningen” på problemet – att måla alla bitarna i samma blåa nyans. Men hur kul eller enkelt skulle det pusslet bli att försöka lägga? För att inte tala om hur tråkigt det slutliga resultatet skulle bli (om man nu mot alla förmodan skulle lyckas bli färdig)!

Någon sa en gång att motsatsen till mångfald är enfald – en ganska slående reflektion…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s